Läste expressen nyss på hemsidan och fick syn på en artikel som tog all mi uppmärksamhet det stod: Lotta Engberg om kampen mot sin kroniska sjukdom..
Ja tänkte direkt på ulcerös kolit lr Crohns.. Och ja hade rätt..

Det gör ont på många sett, ja lider så enorm med dom som har denna skit samma som ja,, Vet exakt vad dom har gått i genom och vad dom går igenom.. Och visst finns det olika grader av sjukdomen..Men vi sitter endå alla i samma båt i slut endan.
Min sjukdom va visst inte så lätt som vi trodde... :( Usch, tårar kommer så fort ja pratar, tänker på det... Har inte riktigt accepterat det ännu.. Jag hatar den, hatar den verkligen... Usch!!  Men och andra sidan så är ja så glad att jag äntligen har fått hjälp..


Lotta säger så här i intervjun:

För sju år sedan fördes hon akut till Alingsås sjukhus. Lotta kunde inte behålla någon mat och fick dropp. Ingen visste vad det var eller när hon skulle bli frisk.
- Jag fick fruktansvärda smärtor i magen och förstod att allt inte stod rätt till, berättar Lotta. All näring försvann från kroppen.
Det togs en massa prover men dröjde innan man kunde fastslå att hon drabbats av den den mystiska och kroniska sjukdomen Ulcerös Colit. En blödande tarmkatarr och obotlig sjukdom som gör att tarmen ständigt är inflammerad och sårig.
- Jag har inte behövt operera mig eftersom medicinen fungerar så bra. Men jag måste ta den varje dag och det får jag absolut inte glömma.
Egentligen hade hon haft sjukdomen ända sedan 20-årsåldern men då gjorde hon inte något åt det eftersom hon var så rädd att "få en påse på magen".


Kim kommer du ihåg hur ha hade det den dagen i skolan?
- Fyyy faasan vilken smärta kan ja lova er...

Men som Lotta säger så är det likadant för mig, missar ja en enda dag av mina mediciner så blir det ett helvete, jag kan inte leva utan dom.. Det är jobbigt och veta att ja kommer ha mediciner resten av mitt liv eller från och till i nu läget vet vi nästan inget,, Jag svarar äntligen bra på medicinen, men hur det blir nu när ja slutar me kortisonet är ingen som vet.. Eller hur länge ja måste äta medicin, men minst ett par år till en början me säger dom.. På tisdag ska ja ta nya blodprover igen för att se så inte min medicin bryter ner mina vita blodkroppar...

Även att jag snart har levt med detta i 1 år .. September är det 1 år sedan så känns det endå så nytt på nått sätt, det gör ont, det är jobbigt och ja får ofta tårar och gråter när ja tänker på det... Usch va jobbigt det är!!

Vet inte varför ja skrever allt detta, men va bara tvungen att få ut mig det, även att ja har en underbart kille som stöttar mig i detta..
Och alla mina vänner utan er vad skulle ja göra, ni är dom bästa.. :D Älskar er!!