Känslosamt

Nyss hemkommet efter ett pass på jobbet/praktiken.. Den började med ett möte och inga barn på avd.. Sedan rullade in 2 st..

Så lite pyssel blev det.. Och en mycket kännslosam dag/pass.. Den slutade i tårar för min del och hela vägen hem och även i Mogges famn..
Tankarna snurrar runt, har ja valt rätt? Passar ja verkligen till detta? Pallar mitt psyke att jobba med sjuka barn? Vad har jag utsatt mig för.. ? Frågorna är många, tyvärr och det tråkiga är att ja har inget bra svar på dom..
Ja vill hjälpa och läka sjuka barn eller iaf förska göra dom friska.. Hjälpa dom ha det skönt och inte vantrivas under tiden hos oss, men samtidigt så lider ja så mycket med dom.. Ja tar till mig dom, och tänker på mitt barn..
Ja vill inte att NÅGRA barn ska behöva genom gå hemska saker, dom ska inte ha ont, dom ska inte va ledsna..
Ja vet det låter sjukt..Men klarar ja detta, klarar mitt psyke detta?
Efter kvällen så är det tveksamt, eller så är det så att det är en dag och sedan är det bra.. Ja måste ju vara proffisionell.. Det va likadant förra terminen och den praktiken, så vart det kännslosamt och jobbigt, ja bröt ihop och grät och sov i Tuwis säng tre nätter i rad, men sedan va det bra och ja va proffisionell hela tiden sedan..
Känner man inte medlidande heller så har man väl inget i sjukvården att göra! Man kan ju inte bara va som en vägg som varken känner medlidande, omtanke mm.. eller hur?

http://blogg.passagen.se/gynta/resource/ledsen_thumb.jpg



Ja frågorna är många och obesvarade vid tillfället tyärr.. Får se hur det blir imorrn när ja hopper upp till avd..

Imorrn ska ja ju till Mag och Tarm träffa min nya läkare, para lite och ja ska jaga dietisen.. Känner att ja inte tar upp all näring som ja ska när min mage är lite kajko så behöver återigen näringsdrycker!! Inget skoj men ack så bra det är!!
Så ja ska va där kl: 9 och behöver inte innan åka upp till avd.. Skönt så får träffa min sessa lite innan och sedan oxå lämna henne på dagis tillsammans med Mogge så han kör mig dit..:D Lyx!!

Nehe, nu ska ja mysa lite med min blivande man och sedan sängen..

Ha en bra natt..

Pöss på er

http://3.bp.blogspot.com/_gpOh4qTt6bU/SdE-l6wUpWI/AAAAAAAAB3g/rOlrIqDycbo/s320/natti+natti+nalle+liten.gif

 




Kommentarer
Postat av: Anna

Hejsan!

Jag är själv sjuksköterska jobbar på en kirurg avd både med akuta och planerade op. Bukkirurgi strupe...

Man får känna sig ledsen och berörd men man får ALDRIG visa det för pat.Sålänge det finns hopp om beh / finns bot så måste vi visa oss starka framför pat. Vi får aldrig få dem att tappa hoppet, vad har de då att leva för?!

Jag har arbetat med palliativa pat med då även barn och det ÄR jobbigt. När slutet närmar sig om man vet att det är ända utvägen så kan man självklart visa känslor med familjen men det får aldrig bli så att de är de som får trösta DIG för att du blivit så involverad....

Kämpa på, det är tufft och jobbigt ibland men det bästa är att veta att vi gör ett jävligt bra jobb!

Good Luck!

2010-11-09 @ 09:56:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Ni har kommit till Sofias blogg;
jag är mamma till två underbara tjejer, och fru till Mogge!

Här kan ni följa mig och min familj och vår vardag läsa och följa våran kamp och vår dotter Tyra som vi höll på att förlora den 1/1-2013 pga felbehandling och ett oupptäckt hjärtfel!
Hon hamnade i ECMO och låg sedan 5 veckor på BIVA i Lund där vi även fick det tragiska beskedet att hon fått hjärnskador samt att hennes syncetra är helt förstört!

Finns även på Facebook: Hjärtebarn

RSS 2.0