US Linköping
För 1 1/2 år sedan hände det värsta, vårt andra älskadebarn höll vi på att förlora, den dagen 1/1-13 kommer alltid att vara den jobbigaste och svåraste dagen i mitt liv..
Dagen som jag aldrig kommer glömma. Dom känslorna jag hade, den rädslan jag hade, dom ord som läkarna sade till oss, sitter fortfarande i närminnet och känns så nyligen:(
Den 4 februari kom vi tillbaka till Linköping och Neo-IVA efter många veckor nere i Lund och mycket hade hänt...
Men det viktigaste var att vi kom tillbaka med vår älskade krigare i ett annat skick än vi fick lämna Linköping , då Tyra låg i ECMO...
När vi kom tillbaka så hade Tyra vak nattetid så sov vi hemma och varje morgon så mötes vi av sjukhuset, jag ville jag kräkas.
Jag hatade verkligen detta hus, denna entré allt som hade med US Linköping att göra!
Jag tyckte INTE det var skönt att komma hem och till vårt hemsjukhus, utan jag skulle lätt kunna sålt vårt hus och stannat i Lund.
Där kände jag mig lugnt, trygg och jag visste att Tyra var i trygga händer med all kunskap runt hennes hjärtfel!
Den 29/2-13 fick vi leva som en "normal" två barns familj, vi fick ha båda våra älskade tjejer hemma nattetid men med kontroller på hjärtmottagningen varannan dag och varje gång hade jag så ont i magen, mådde dåligt , jag grät, jag ville verkligen inte åka dit men jag var så illa tvungen...
Nu är besöken på hjärtmottagningen var tredje månad, neurolog 2 ggr/år ögonmottagningen var tredje månad och habiliteringen ofta!
Sedan juni 2014 då jag blev anställd på förlossningen så nu ser jag äntligen lycka av att kliva in genom portarna på US, känner inte den där magsmärtan längre, jag får inte ångest av att veta att jag ska möta US utan nu jag går genom portarna med ett leende!
Jag är på mitt dröm jobb och jag älskar det! Äntligen!
Tack alla som hjälpt oss komma hit.. Utan vår familj, släkt o vänner som funnits där o hjälpt oss så hade denna mardrömsresan vart ännu tuffare:/ ni har fått oss att se det lilla positiva i allt skit!
Nu i höst påbörjar vi kapitel två som är anmälan! Och vi ska klara oss igenom det med...
Kommentarer
Trackback
